I samband med att jag flyttade tappade jag bort ett halsband.Det har varit spårlöst försvunnet och trots att jag svängt upp och ner på så gott som hela lägenheten har jag inte sett en skymt av det. Igår var jag i det skede att jag var helt övertygad om att det åkt ut  med allt papper och hamnat på närmsta sorteringsstation.
Det visade sig dock att jag har lite tur kvar för idag då jag flyttade på mitt skrivbord fann jag det. Under ett av benen. Glädje!

För hundrade gången

Mitt vänstra ben hade just lekt sig från cykelskadan i Norge. Jag hade kommit igång med löpningen igen. Då faller ja för vad som känns för hundrade gången. I trappan. Svänger mitt högra ben. Nu hoppas jag för allt i världen på att de inte är en sprucken muskel igen. Har varken tid eller ork med det!

motivation

Är så sjukt taggad att börja studera igen. Längtar efter att läsa böcker, skriva anteckningar, gå på föreläsningar och flumma ihop uppsatser. VILL BÖRJA NU!
Får nöja mig med att läsa öpus katalog om och om igen. Fundera och begrundar. Värderar och planerar.
Hur många kurser tror ni man vågar anmäla sig till? Vad skall man välja? Köra på det gammal trygga så man vet vad man kan förvänta sig eller kasta sig in i någonting helt nytt omedveten om ifall man kommer att älska eller hata det?
Bara de där schemana skulle komma upp! Är det inte ren slutet av augusti? Äch får väl bara ge mig till tåls lite till ännu och hoppas på att motivationen håller sig uppe en lite stund till i alla fall. Annars kan det bli en tung höst har jag på känn.

Insikten

Min syster och jag slogs av en hemsk insikt här om dagen. 

Vi kommer aldrig att bli en generation stickade mommosar den dagen vi blir pensionärer. Det finns allt för få stickande människor i vår ålder. 

Borde vi då nu lära ut till alla hur man stickar så att traditionerna skulle kunna leva vidare eller skall vi bara se detta som en del av evolutionen och inse att saker och ting förändras? 

Det kommer ju dock att kvarstå ett par undantag. Eftersom både jag och min syster stickar.